fredag 16 december 2011

Stockholm Waterfront Building och skalornas underbara värld


Låt oss vara uppriktiga: Kritiken som riktats mot Stockholm Waterfront är till viss del berättigad. Stadshusbyggnaden som dominerat platsen i 70 år tycks – i vissa vinklar – ha överflyglats av den nye utmanaren. "För högt" ropar kritikerna men missar därmed målet. SWB sticker faktiskt inte upp högre än byggnaderna på Kungsklippan eller Bonniershuset, två andra höga objekt som lika ofta hamnar rakt bakom eller intill Stadshuset på turisternas bilder. Kvarteret Safiren på Kungsklippan är lika brett och fyller ut lika mycket av synfältet som SWB men få röster har höjts för att det ska sprängas bort eller hyvlas ner si och så många meter av "stadsbildsskäl".



Problemet är inte höjden eller bredden utan ett helt annat: Skalan. Låt oss betrakta SWB ur en annan vinkel och roa oss med en liten perceptionsövning. Vilken byggnad ligger närmast kameran, SWB eller Cityterminalen?



Svar: Båda ligger ungefär lika nära. Cityterminalen ligger hitom Klarabergsvägen som går parallellt med horisonten, SWB på andra sidan.

SWB:s fönster går från golv till tak och det är vi inte vana att se i Stockholm. Ögat, hjälpt av de välbekanta vita ramarna, tolkar deras storlek som normal trots att de är dubbelt så höga som vanliga standardfönster. Resultatet blir att kringliggande byggnader reduceras till halvskala.

Jämför med Slottet, ett annat hus som ljuger om sin storlek. Överstora fönster och extrastora avstånd mellan våningsplanen förrycker skalan och får omkringliggande bebyggelse att verka hämtad från landet Lilliput. Fanns inte de husen skulle tricket inte lyckas utan Slottet skulle enbart verka mindre än det är.


Stadshuset använder motsatt metod för att puffa upp sig. Med sina diminutiva tornfönster, som ögat ändå tolkar som normalstora, verkar fasaderna massiva och dubbelt så höga som i verkligheten. Medan Tessins trick kräver andra byggnader runtomkring för att fungera, lyckas Östberg med sitt enbart därför att grannbyggnader saknas.


Det är därför svårt att tänka sig en mer illa vald plats för perceptionsillusionen som White försökt sig på med SWB:s fasader. Ironiskt nog kan avsikten med de överstora fönstren istället ha varit att minska komplexets skenbara volym, vilket skulle ha kunnat fungera i en miljö där det varit fristående. Nu blir istället skalakontrasten skärande, genom en enkel gestaltningsmiss som Skönhetsrådet kunde ha slagit ner på om de inte varit så fixerade vid våningsantal. Det är olyckligt på många sätt, inte minst därför att SWB kunde ha blivit beviset på att högre bebyggelse inte är så farlig trots allt.

Som tur är finns det en enkel lösning: Minska fönstrens storlek. Det behöver inte kosta miljoner, det räcker med några hundra meter vit tejp:






Och när vi ändå håller på så kan vi åtgärda det andra stora problemet byggnaden dras med. Arkitekten avsåg säkert inte den här effekten när han designade "kronan" som omger mässhallen:


På arkitektrenderingarna finns inget spår av någon fackverkskonstruktion bakom spjälorna:


Den bärande konstruktionen ger (för att uttrycka det milt) inte intryck av att ha ägnats någon större gestaltningsmöda. Det är fullt möjligt att konstruktören inte ens var medveten om att den skulle komma att synas så väl i gliporna. Resultatet, i form av en byggnad som ser ut att ha lämnats halvfärdig, får stockholmarna dras med i generationer.

Eller också kan man sätta dit lite billig korrugerad plåt bakom spjälorna. Voilà:



Två gratisförslag som kostar en spottstyver att genomföra och som skulle göra en enorm skillnad för stadsbilden. Vad väntar vi på?


DN

8 kommentarer:

  1. Bra förslag ang SWB, Herbert! I övrigt mycket intressanta betraktelser.

    Mvh
    Sebastian

    SvaraRadera
  2. Herbert, var försiktig med brännvidderna! Apropå perspektiv och skalor, alltså.

    SvaraRadera
  3. Anonym: Tack för varningen! Ett tajt bildutsnitt måste till för att husen på bilderna inte ska bli för små och eftersom jag hade ett tele tillgängligt använde jag det. Hade förstås kunnat ta bilderna i hög upplösning med normalobjektiv och beskära istället, och då hade de sett precis likadana ut. Husen som jämförelserna gäller ligger hursomhelst ungefär lika långt från kameran så några större skalförskjutningar har det inte blivit pga objektivvalet.

    SvaraRadera
  4. Hej Herbert,

    Tack för att du skriver om det här. Men jag tycker de borde riva hela huset. Ett misslyckande är vad det är. De senaste tillskotten av nybyggda hus här i Stockholm ser för hemska ut. En blandning av ultrakommersiellt utan smak och sovjetstat på något vis. Kanske att du kan definiera vad det är som är så osmakligt med de här husen? För mig är det bara känslor, jag kan inte analysera det.

    Stockholm är en märklig blandning av fult (nytt) och gammalt vackert. Det är en fullständig gåta varför de inte kan bygga vackra nya hus.

    SvaraRadera
  5. Ett tramsigt inlägg där Herbert i vanlig ordning söker dribbla med perspektiven. Vi experter genomskådar det där. Tejpa över fönsterrutorna på Waterfront, vilket trams. Från t ex hela Riddarholmen och Söder är byggnaden en perspektivmässig katastrof och det är bara en tidsfråga innan fyra våningar rivs. Ett jobb för oppositionen när den återtar makten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bevisa det eller håll tyst!

      Radera
    2. "Anonym 5 april 2012 01:32"

      Vad talar du om? Om man river fyra våningar blir ju perspektiven ännu skevare, Waterfronts problem är ju inte dess höjd utan dess bred - det är därför den ser så klumpig ut. Fyra våningar TILL skulle möjligen jämna ut proportionerna något, men det krävs mer än så för att den ska få ett smäckert intryck. Möjligen borde man dela upp fasaden vertikalt i olika sektioner.

      Radera
  6. Här gäller det att stoppa White en gång för alla! Låt vid alla makter detta vara kulmen på deras primitiva vandalisering av allt som fortfarande har något visuellt och kulturellt värde i Sverige.

    SvaraRadera