Slussenmyter del 9: Den geniala trafikmaskinen

Hur svänger man från Hornsgatan till Katarinavägen?

Det kanske inte är en slump att färdvägen påminner om symbolen för "fornminne". Korsningen är inte byggd för dagens förhållanden utan för en helt annan tid, när den främsta prioriteten var att slussa enorma trafikströmmar utan att hejda flödet med plankorsningar, rödljus och besvärliga fotgängare som propsar på att få korsa gatan. Omvägen genom de tre klöverbladen kostar mindre i restid än väntan framför ett rödljus och är fullständigt logisk i en trafiklösning som är optimerad för att hålla bilhjulen kontinuerligt rullande — men det som prisas som en "genial trafikmaskin" var egentligen inte alls tänkt att byggas på det sättet, som vi snart ska se. Anläggningen vi har idag är i mycket ett resultat av kompromisser med den ursprungliga planen, sentida ad hoc-lösningar, en strävan att hålla alternativa men nu överspelade möjligheter öppna, samt optimeringar för en smalt avgränsad klass av trafikeringssituationer som sedan länge är obsoleta.

1964. Bild: Stockholmskällan.

Bilcentreringen är inte så konstig med tanke på att Slussen designades i en tid då all trafik öster om Västerås passerade över Söderström och bilen sågs som framtidens självklara lösning på varje transportproblem. Ingenjör Tage William-Olssons konstruktion äger distinktionen att vara den första klöverbladskorsningen utanför USA och byggdes för en kapacitet som egentligen aldrig utnyttjats fullt ut — inte ens på det tidiga 60-talet innan Centralbron och Essingeleden stod färdiga var trafiken mer än drygt 90.000 fordon/dygn. Idag är det bara en knapp tredjedel så många bilar som kör över broarna, vilket är färre än år 1926. Samtidigt passerar fler cyklar än någonsin, med undantag för krigsåren.

Förändringar i antal fordon 1930 - 2010 och prognos därbortom. Blå kurva representerar motorfordon och violett cyklar. Diagram: Tyréns

Mycket annat har förändrats sedan 30-talet. Trafikljus har satts upp och övergångsställen anlagts. Allla tillfartsvägar har smalnats av med ett körfält i varje riktning och försetts med bussfiler och målade cykelbanor. Götgatans övre del är stängd för genomfartstrafik. Stadsgården däremot har blivit en tung trafikled och en bussterminal har ersatt godsbangården. Södermalmstorgs väl tilltagna yta, som tjänade som vändplats för spårvagnarna som idag har flyttat under jord och blivit T-röd, utnyttjas inte längre och den stora gatan som tidigare skar av kontakten med Ryssgården har gjorts om till bussgata. Östra Slussgatan är sedan några år avstängd eftersom man inte längre kan garantera hållfastheten för den sjunkande betongöverdäckningen som gatan löper på. Detsamma gäller Mälarrampen.

1952. Bild: Stockholmskällan.

Rampen mellan Stadsgården och Gamla stan, som idag är den enda platsen i anläggningen där långa bilköer är regel, var primärt avsedd för den interna hamntrafiken från Skeppsbron till Stadsgården, och är därför inte alls dimensionerad för sin nutida funktion som avfartsramp från Stadsgårdsleden. Någon förbindelse med Hornsgatan och Katarinavägen ansågs inte heller behövlig. Kom man däremot körande på gatan som föregick Stadsgårdsleden kunde man enkelt komma upp på båda gatorna i båda riktningarna via den breda och ganska listigt uttänkta Saltsjöinfarten (som bytte namn till Saltsjöutfarten i och med högertrafikomläggningen). Idag är Saltsjöutfarten emellertid ett enkelriktat bakvatten som till största delen degraderats till parkeringsplats.

En förbindelse mellan Hornsgatan och Katarinavägen var tänkt att gå i en breddad Mariagränd, men ströks av kostnadsskäl eftersom det ansågs för dyrt att lösa in byggnaderna (varav de flesta ändå revs senare i samband med tunnelbanebygget) och därför dras vi än idag med fornminnesmanövern. Konstruktionen var således mer genial än anläggningen som faktiskt byggdes.

Körfält 1935 (obs vänstertrafik). Mariagränd syns längst till höger. Karta via Teknisk Tidskrift 1932.

Beräknade trafikflöden 1930. Notera den nästan obefintliga trafiken till och från Stadsgårdskajen. Karta via Teknisk Tidskrift 1932.

Trafikflöden 2009. Stadsgårdsleden har gått från insignifikant hamngata till att bli den helt dominerande trafikartären. Samtidigt har trafiken helt upphört på flera av ramperna. Karta: Tyréns.

Att både Saltsjörampen, Mälarrampen och Östra Slussgatan är redundanta visas av att trafiken ändå kommer fram via de två T-korsningarna på Slussplan. Även 60-talets tillbyggda direktramp till Centralbron, för vars skull ett helt kvarter revs, kunde tas bort utan några större problem på 80-talet. Mycket av det som gör Slussen "genial" är faktiskt redundant; man skulle kunna ta bort alla tre klöverbladen utan att funktionaliteten påverkas, och lösningen med två parallella 6-filiga broar på 30 meters avstånd från varandra skulle te sig barock om den föreslogs idag, speciellt för en gatuförbindelse med mindre trafik än Strandvägen. Redundans är inte i sig en dålig sak, men finner man att allt finns i dubbel eller tredubbel upplaga så indikerar det kanske att man skulle kunna fördela sina resurser lite mer ändamålsenligt. Gaturummet är trots allt en ändlig resurs.

Anläggningen byggdes långt innan det var klart hur det skulle bli med Centralbron och tunnelbanan. Den utformades därför så att den skulle tillåta många olika alternativ, t ex järnväg och tunnelbana på en och samma bro, eller en dragning av den blivande T-röd i den gamla järnvägstunneln framför Stadsmuseet. Ett annat exempel: Godsbangården elektrifierades aldrig men överdäckningen byggdes ändå med tillräcklig höjd för kontaktledningar. Kontaktledningarna för spårvagnarna som gick på Katarinavägen fram till 1967 gjorde också att bron som korsar över fick byggas lite extra hög (det är det som har bestämt lutningen på östra bron, inte tunnelbanans överdäckning som många tror). All denna "döda funktionalitet" har framtvingat kompromisser och lösningar som med nödvändighet gjort helheten sämre än om man hade byggt för dagens förhållanden från början. 

Dessa förhållanden kunde man förstås inte veta något om på 30-talet, och Slussenanläggningen kan nog sägas ha varit en någorlunda lyckad lösning på sin tids trafikproblematik, kanske t o m fram till 60-talet. Idag är förhållandena så förändrade att många av de listiga lösningarna blivit överflödiga eller helt enkelt gått förlorade. Och visst klarade anläggningen omställningen till högertrafik galant, men det ligger i klöverbladskorsningens natur att trafikflödena kan reverseras symmetriskt.

Nya Slussen då, visst måste den sakna funktionalitet som finns i den gamla, med sitt halverade utrymme för bilarna? Låt oss undersöka det nu liggande förslaget (det diskuteras även andra alternativ där funktionalitet tas bort till förmån för en smalare bro, men vi ignorerar dem nu).

Vi gör som i avsnitt 7 och sätter upp ett antal start- och målpunkter. Eftersom det är "bilskala" det handlar om här placerar vi punkterna i de närmaste större gatukorsningarna innan Slussen och bryr oss inte om att mäta upp exakt hur långa färdvägarna blir utan försöker bara avgöra om det är möjligt eller ej att komma från start till mål utan större omvägar. Triviala målpunktskombinationer som inte går genom Slussen i något av alternativen redovisas inte. Grönt är färdvägarna med Nya Slussen och rött nuvarande.

Vi konstaterar alltså att det inte blir någon större avståndsskillnad på färdvägarna, med undantag för målpunkten Vasabron som i framtiden kräver att man kör via Mynttorget om man kommer från Stadsgårdsleden, detta pga att svängfilen mellan Stadsgården och Munkbroleden tagits bort för att hålla brobredden nere. Nya Slussen medför att fler målpunktskombinationer än tidigare får en färdväg via Hornsgatan eller Folkungagatan, vägar som även går att välja med nuvarande Slussen (med en eller flera extra klöverbladssvängar) men som ofta blir något längre och som ökar miljöpåfrestningarna på dessa gator. På plussidan ser vi att Nya Slussen får väsentligt enklare och överskådligare färdvägar — goda nyheter för turister och andra som inte hittar så bra, men för de många som hunnit investera tiden som krävs för att lära sig anläggningens alla intrikata körvägar kan det kanske upplevas som en förlust.

Antalet trafikljus, och därmed körtiden i stort, blir ungefär samma som idag. Lite paradoxalt kanske — var inte hela poängen med planskildhet och separation av trafikslagen att det inte skulle behövas några trafikljus? Verkligheten hann ikapp Slussen redan på 70-talet när man insåg att fotgängare inte låter sig fösas ner i underjordiska gångar utan hellre tar närmaste vägen, även om den går rakt över en högtrafikerad gata. Med sina flödesfrämjande klöverblad och flödesstoppande trafikljus är Slussen idag en anomali, en formel 1-bil med husvagnskrok och kombilucka. 

Slutsatsen blir att Slussen nog kan ha gjort skäl för epitetet "genial" en gång i världen, men tiderna förändras. Ingen skulle komma på tanken att göra t ex korsningen Ringvägen-Götgatan planskild trots att den har mer trafik, och det säkraste tecknet på att en lösning är genial är ju att den kopieras. Klöverbladskorsningar har sin plats — på motorvägar. Det visste man inte på 20-talet, och Tage Willliam-Olsson ansåg också mycket riktigt att hans klöverbladslösning var "ett steg ut i det okända".

Det är inte säkert att ens han idag skulle ha funnit den ändamålsenligare än en vanlig T-korsning. I synnerhet inte om han tänkt köra från Hornsgatan till Katarinavägen.

DN

Läs även andra bloggares åsikter om Slussen