Stockholm Waterfront Building och skalornas underbara värld

Låt oss vara uppriktiga: Kritiken som riktats mot Stockholm Waterfront är till viss del berättigad. Stadshusbyggnaden som dominerat platsen i 70 år tycks – i vissa vinklar – ha överflyglats av den nye utmanaren. "För högt" ropar kritikerna men missar därmed målet. SWB sticker faktiskt inte upp högre än byggnaderna på Kungsklippan eller Bonniershuset, två andra höga objekt som lika ofta hamnar rakt bakom eller intill Stadshuset på turisternas bilder. Kvarteret Safiren på Kungsklippan är lika brett och fyller ut lika mycket av synfältet som SWB men få röster har höjts för att det ska sprängas bort eller hyvlas ner si och så många meter av "stadsbildsskäl".

Problemet är inte höjden eller bredden utan ett helt annat: Skalan. Låt oss betrakta SWB ur en annan vinkel och roa oss med en liten perceptionsövning. Vilken byggnad ligger närmast kameran, SWB eller Cityterminalen?

Svar: Båda ligger ungefär lika nära. Cityterminalen ligger hitom Klarabergsvägen som går parallellt med horisonten, SWB på andra sidan.

SWB:s fönster går från golv till tak och det är vi inte vana att se i Stockholm. Ögat, hjälpt av de välbekanta vita ramarna, tolkar deras storlek som normal trots att de är dubbelt så höga som vanliga standardfönster. Resultatet blir att kringliggande byggnader reduceras till halvskala.

Jämför med Slottet, ett annat hus som ljuger om sin storlek. Överstora fönster och extrastora avstånd mellan våningsplanen förrycker skalan och får omkringliggande bebyggelse att verka hämtad från landet Lilliput. Fanns inte de husen skulle tricket inte lyckas utan Slottet skulle enbart verka mindre än det är.

Stadshuset använder motsatt metod för att puffa upp sig. Med sina diminutiva tornfönster, som ögat ändå tolkar som normalstora, verkar fasaderna massiva och dubbelt så höga som i verkligheten. Medan Tessins trick kräver andra byggnader runtomkring för att fungera, lyckas Östberg med sitt enbart därför att grannbyggnader saknas.

Det är därför svårt att tänka sig en mer illa vald plats för perceptionsillusionen som White försökt sig på med SWB:s fasader. Ironiskt nog kan avsikten med de överstora fönstren istället ha varit att minska komplexets skenbara volym, vilket skulle ha kunnat fungera i en miljö där det varit fristående. Nu blir istället skalakontrasten skärande, genom en enkel gestaltningsmiss som Skönhetsrådet kunde ha slagit ner på om de inte varit så fixerade vid våningsantal. Det är olyckligt på många sätt, inte minst därför att SWB kunde ha blivit beviset på att högre bebyggelse inte är så farlig trots allt.

Som tur är finns det en enkel lösning: Minska fönstrens storlek. Det behöver inte kosta miljoner, det räcker med några hundra meter vit tejp:

Och när vi ändå håller på så kan vi åtgärda det andra stora problemet byggnaden dras med. Arkitekten avsåg säkert inte den här effekten när han designade "kronan" som omger mässhallen:

På arkitektrenderingarna finns inget spår av någon fackverkskonstruktion bakom spjälorna:

Den bärande konstruktionen ger (för att uttrycka det milt) inte intryck av att ha ägnats någon större gestaltningsmöda. Det är fullt möjligt att konstruktören inte ens var medveten om att den skulle komma att synas så väl i gliporna. Resultatet, i form av en byggnad som ser ut att ha lämnats halvfärdig, får stockholmarna dras med i generationer.

Eller också kan man sätta dit lite billig korrugerad plåt bakom spjälorna. Voilà:

Två gratisförslag som kostar en spottstyver att genomföra och som skulle göra en enorm skillnad för stadsbilden. Vad väntar vi på?


DN