fredag 15 februari 2013

Naturguden




Kulten runt Naturguden omfattar nästan alla svenskar. Delvis beror det på ett upplevt tomrum efter en sekulariseringsprocess som nästan är fullbordad, delvis på att Naturguden kommit att associeras med miljöfrågor, som den anses ha stor makt över. Att offra till denna gud är en handling som förväntas av samhället och alla dess individer, trots att den oftast bara blir ett substitut för insatser som annars skulle ha bidragit mer konkret till en hållbarare civilisation. Kulten är mycket livskraftig genom att den bygger på en stark kulturell betingning, där människorna från barnsben skolas in i narrativet om en ständigt pågående kamp mellan två övermänskliga krafter, med naturen som den goda parten och civilisationen som den onda.

Naturguden föreställer man sig inte som ett personifierat väsen utan mer som en allt genomsyrande ande med absolut makt över människornas välbefinnande och förmåga att dela ut godtyckliga straff, som undantagslöst ses som rättmätiga. Naturguden kommunicerar sitt missnöje med människorna genom vädret samt genom tillgången på tabudjur, vilkas antal uttolkas av ett särskilt prästerskap. Få människor utanför prästerskapet har sett ett tabudjur, och de flesta är förvisso så små att de knappt syns. När tillgången bedöms vara i avtagande intensifieras ansträngningarna att behaga Naturguden genom markoffer. När tillgången stiger på någon speciell plats uttrycker människorna sin tacksamhet genom att heligförklara även den marken.

Ett tabudjur blir extra heligt när det siktats på en plats nära människoboningar. Även platsen övergår då till att vara helig och tabu. Ingen människa får bosätta sig på en helig plats, och ej heller får människoboningar synas från den heliga platsen, på det att Naturguden ej må förtörnas. Även på ännu ohelgad mark tänks åsynen av hus vara misshaglig för Naturguden, och därför gör människorna allt för att dölja dem, om det inte kan undvikas att de uppförs. Genom att omge varje hus med så mycket träd och annan natur som möjligt föreställer man sig att man mildrar skymfen mot Naturguden som det innebär att som människa ha avfallit till Civilisationsdemonen. Byggnader får under inga omständigheter sticka upp eftersom horisontlinjen i sig anses helig och eftersom de skulle uppfattas som avgudahelgedomar, ägnade inte bara till Civilisationsdemonen utan även till Hybrisdemonen. Mytologin omfattar även föreställningen att torn och andra höga byggnadsverk berövar människorna sin livgivande kontakt med Solguden genom att kasta mörkare och vida ondare skuggor än lägre byggnader.

Offrandet till Naturguden är ett dagligt bestyr för de allra flesta och samhället är inrättat så att även icke-troende tvingas delta. Människorna uppsöker speciella små tempel där de ägnar upp till två timmar om dagen åt riter till gudens ära, sittande stilla med blicken meditativt fästad mot fjärran. Dessa rullande metalltempel är i regel också utrustade med anordningar för brännoffer där en genomsnittlig familj kan offra ett par tusen liter bensin på ett år. Genom dessa gåvor till Naturguden, som även inkluderar några hundratal människooffer årligen, garanteras att de heliga markområdena förblir heliga och obesudlade av mänskliga bosättningar. För offerakten har reserverats långsträckta hårdgjorda landytor där människor inte får vistas annat än i de rullande templen. Mellan dessa offerplatser ligger andra mer vidsträckta områden där människor förbjudits att bosätta sig eftersom heliga linjer, längs vilka olika tabudjur tänks röra sig, inte får brytas.

Naturguden har tillbedjare i alla länder, men endast i Sverige har kulten utvecklats till statsreligion. Svensken är mycket medveten om sin unikt stora gudfruktighet och upplever landet som överlägset andra nationer, som anses ha sin utbredda avgudadyrkan och gudlöshet att tacka för att de är mer utsatta för naturkatastrofer, fenomen man ser som uttryck för Naturgudens rättvisa vrede. Varje utländsk besökare förväntas prisa Sverige för dess hängivna dyrkan av Naturguden; att försumma det ses som ett etikettsbrott. Den som inte förmår undertrycka sin misstrogenhet när svensken stolt berättar att bostadshus offrats för att de bedömts stå ivägen för heliga insekter på deras flygturer kan räkna med att bli behandlad som en kättare.

Föreställningen om Naturguden tjänar som en tröst när saknaden efter samvaro med andra människor blir för påträngande. Svensken rationaliserar sitt glesa boende med att det åtminstone erbjuder innerlig närhet till Naturguden. Att bygga tätare blir därmed en blasfemisk handling, ägnad att driva ut den andlighet man intalat sig att man upplever.

Vi kan naturligtvis inte veta med säkerhet om det finns en naturgud eller ej. Vi kan bara konstatera att kulten kring den står i konflikt med miljön, att den kostar tid och resurser för anhängare såväl som icke-troende, och att den utarmar våra städer socialt. Vad vi får i utbyte är oklart, förutom illusionen att leva i en skog.




3 kommentarer:

  1. Patrik Andersson15 februari 2013 14:40

    Applåder för ett helt lysande inlägg!

    SvaraRadera
  2. Eh, bra svenska, bitvis. Varför flyttar du inte till New York? Du kunde ju flanera i Central Park!

    /Vakna snälla!

    SvaraRadera
  3. Och så har vi det berömda svenska "världssamvetet" som gradvis kommit att bli ett betydande (inrikespolitiskt) maktinstrument, eller åtminstone föremål för inslag av internationella huvudskakningar då vi endast är nio miljoner själar och dessutom i en geografisk periferi.

    SvaraRadera