lördag 19 mars 2011

Arkitektonisk mimikry: Ett senkommet förslag till Station City-hus

Stockholms skyline är förvisso unik bland miljonstäder. Den närmast totala horisontaliteten, avbruten av en och annan kyrka eller 60-talskloss, hittar man annars bara i betydligt mindre städer, men där är den å andra sidan regel.

Inget får sticka upp - jo, kyrkorna förstås, dem är inte ens de mest hårdföra skylinister emot. Kyrkor har en arkitektur som gillas av alla. Ett nytt kyrktorn mot horisonten skulle troligen inte möta några större protester. Ett nytt höghus med kyrktornets yttre karaktäristika skulle kanske kunna passera nålsögat?

Låt oss testa idén på ett aktuellt projekt i ett synnerligen känsligt läge. Det blivande Station City, nära Klara Kyrka, har varit aktuellt för högre bebyggelse och föremål för två olika arkitekttävlingar. De fyra förslagen som kom ut av den första var alla ganska mediokra, och resultatet av den senaste gick av allt att döma direkt i papperskorgen. Genom beslut i Stadsbyggnadsnämnden den 17 mars har höjden maximerats till det befintliga husets 13 våningar även om man lämnar öppet för högre bygghöjd om designen kräver det. Huset ska "smälta in" är det meningen.

Hur högt kan man gå med en kyrktornsdesign? Vi testar 80 meter, som Hötorgshusen men 25 meter kortare än Klara kyrka.

Förslag 1:






Tornet är utfört som en arkitektonisk synvilla där "taket" i själva verket är undersidan av ett trekantigt snitt in i hörnet av en fyrkantig byggnad:




Vill man kan man göra huset till en sentida hyllning till den uppburne 60-talsmålaren Olle Bærtling. Målar man några av triangelfälten i starka färger så passar det märkligt bra in i 60-talsmiljön runt Sergels torg.







Förslag 2:


Taklinjen på Stadshustornet och Riddarholmskyrkan lånas för att simulera tinnar och torn och valvbågeloggior. Parabolkurvan skär sig lite mot hitech-motivet så jag har plattat ut den något, lite som Piet Heins "superellips" i Sergels torg-rondellen. Väggarna kan vara helt svarta eller Stadshustegelröda.

Huvudsaken är även här kyrktornsmotivet, och glaset är även här tänkt att vara speglande så att överdelen "försvinner" mot himlen. Stockholms ikonbyggnader, däribland Tors Torn, har fått släppa till valda element.


Förslag 3:

En variant på samma idé som skulle kunna beskrivas som postmodernism. Fungerar även i halva skalan vilket kan komma att visa sig betydelsefullt.










Förslag 4:
En lite mindre utmanande variant, kalla det en vaniljlösning men den gör ungefär samma jobb som de arkitektoniskt mer vågade lösningarna (och ger oss ett gratis naturmotiv också):











Förslag 5:

En variant till med postmodernistiskt anslag.









Överdelen måste vara ganska slät för att fylla funktionen som spegel men fönsterbågarna kan arrangeras i intrikata mönster som suggererar klassicism (här har jag bara satt dit ett enkelt murverksmönster för att illustrera idén snabbt)

Av estetiska skäl kanske överdelen av portalen bör tas bort så att det blir en renodlad båge och då får man sänka höjden några våningar om inte proportionerna ska bli helt off (det är lite för högt och smalt redan nu). Då minskar också problemet att urtagets sekundärfunktion som ljusgård saknas på de övre våningsplanen. Kyrktornssilhuetten kanske går att rädda med en kontrasterande färgad yta ovanför bågen, typ en förstorad slutsten.

Den här idén kräver egentligen en lite större tomt så att den runda plazan framför får plats. Här måste den dras ut en bit i Klara Vattugränd, som dessutom sluttar så att plazans ena ände ligger en halv våning över den andra och halva gatan får ersättas med trappor. Alternativt bevarar man gatunivån och markerar cirkeln med hjälp av gatsten.




Förslag 6:


Dags för det klassicerade alternativet. Jag har helt enkelt transplanterat en klassisk NY-skrapa av lite drygt samma höjd, Trinity Building från 1905. Den är lätt omarbetad och har bl a fått pariga torn. Originalet ser ut så här (byggnaden till vänster):



Fler alternativ kommer.

DN

torsdag 3 mars 2011

Bättre kan det bara bli, del 2

Slussenförslaget från Konstakademins Mats Edblom är bättre än Fosters/Nyréns förslag på en enda punkt, nämligen kopplingen mellan Gamla stan och Nils E-kanalen, som Foster av utrymmesskäl tvingas gestalta som en hög mur medan Edblom lyckas få in en trappa genom att flytta gatan till strax söder om kanalen. Den utmärkta idén kan också överföras till hybridplanen:


















Läs även andra bloggares åsikter om .